Idag är det städning som gäller för hela slanten!
Jag har vart dålig på att uppdatera på sistone, men jag har inte glömt bort mig.
Nu prasslar det i köket, undrar vad bob sysslar med?
Måste gå och kolla!

tjipp

Jag drömde inatt.

Det började med att dom sköt min mamma, det var bara jag och min kompis kvar. Det var egentligen oss dom var ute efter. Vi befann oss u en hamn på en massa lådor, de var redan ute i vattnet på nån slags båt-ö gjord utav en massa bråte från andra som de dödat. Den var flera flera meter hög vilket gjorde att de inte kunde ta sig fram snabbt, det gick väldigt långsamt, det måste vara för att det var så tungt.

Direkt efter att dom skjutit min mamma som stod i hamnen med oss så flög vi i vattnet, de kastade nån slags bomb som hamnade en bit från oss och som slängde oss iväg ut i vattnet. Som tur var så flög det även ut en massa skräp från hamnen. Vi tog skydd under en del av bråten och började simma bort från dom. Vilka var dom?

Det gick mycket fortare för oss att ta oss fram, vi kom till en vik efter två dagar och kände att vi var tvungna att vila. Vi såg dom fortfarande, men de var mycket långt borta. Allteftersom dagen gick å kom de närmare. Så nära att vi kunde skymta små människor som stod och höll utkik efter oss. Jag hade några dagar innan allt det här hände fått ett guldhalsband av min mamma, ett guldhalsband med siffrorna 172 på. Hon hade gett det till mig och sagt att jag måste skydda det med mitt liv och att hennes eget liv snart var borta, hon orkade inte längre. Hon hade varit på flykt i 43 år sen den dagen hon fick halsbandet av sin egen mor, Jag var sjutton, hade precis blivit det. Men livet hade aldrig varit lekande lätt, jag hade alltid haft en oroskänsla inom mig, vi flyttade ofta och mamma var ofta sjuk, hon hade ofta brännsår där hon hade haft halsbandet, men hon höll ut och gjorde allt för att hålla god min och för att hålla mig säker. Jag kände en stor sorg inom mig för att jag inte kunnat göra detsamma för henne. Hon var borta nu och allt jag hade kvar var det här halsbandet. Och för det blev nu jag och min vän jagade som djur.

Jag sa åt min vän att stanna i gömstället vi hade hittat, en skreva i ett berg inte långt från vattnet, den hade varit så trång att ta sig genom att vi knappt klarat det men där inne var som ett rum vi båda kunde ligga i och sträcka ut benen. Jag sa åt henne att stanna kvar medan jag gick efter mat. Jag hittade ganska snabbt frukter och bär som vi åt. Vi somnade. När vi vaknade dagen efter så sa jag åter till min vän att stanna medan jag gick ut för att se var vi hade våra jägare. Jag sa att om jag inte kom tillbaka så skulle hon ge sig ut i vattnet och simma ut ur viken och simma förbi grundet och alla vassa stenar och ut till en ö som jag sett dagen innan. Där kunde hon ta skydd så länge.

Det kom en man mot mig, han var stor och hans ögon var svarta. De hade skickat en man efter oss som skulle slutföra jobbet. Han fick syn på mig, jag gömde halsbandet innanför tröjan. Han slet tag i mig och frågade var jag hade gjort av det. Jag visste att det var halsbandet han menade men den här gången skulle jag inte svika mamma. Jag sa att jag inte visste vad han pratade om. Han slängde ner mig på marken och tog fram sitt vapen och sa att han skulle döda mig. Jag brast ut i gråt, ett sånt förtvivlat gråt där jag började säga en massa saker från min barndom, berätta en massa saker från mitt liv. Mitt i min desperation så såg jag att hans blick började flacka. Han sa åt mig att vara tyst, jag vågade inte annat än att lyda.
”hur gammal är du?” Frågade han. “sjutton” svarade jag.
”Snälla, döda mig inte, mitt liv har just börjat, jag hade ingen bra barndom, inga vänner och en mor som alltid var sjuk..” Han avbröt mitt svammel genom att börja gråta. Jag blev helt paff. “Du påminner mig så mycket om min dotter som jag förlorade för sjutton år sedan i kriget” Sa han. “Jag kan inte slutföra mitt uppdrag, jag kan inte göra mot någon annan som dom gjorde mot mig, de släpade ut min fru och mina två döttrar framför mig och de våldtog och mördade dom framför mina ögon.”
Jag kände plötsligt medömkan för min tänkta mördare. “SPRING” sa han.  “JAG VILL ALDRIG MER SE DIG, SPRING ÌNNAN JAG ÅNGRAR MIG!” Jag kände att mitt hjärta började slå igen, jag hade åter funnit hoppet. Jag sprang ner mot vattnet som en galen. Och simmade allt jag kunde jag minns inte hur länge jag simmade. Alldeles innan land så fastnade min hand i en rot. Jag slet och slet men tycktes inte kunna slita loss den. den drog mig neråt i vattnet, precis som om den blivit bedd att göra det. Jag stretade mot men inget hjälpte. jag kunde känna när mitt hjärta slutade slå… Helt plötsligt så var jag ovanför ytan, jag hade ett fult sår runt min handled, jag hade lyckats tagit mig loss och jag var vid liv. Framför mig var ett stort hus, nästan som ett slott, jag var i mitten av ön jag sett tidigare. Det var mycket skog runtomkring och jag frös.

Jag gick in i huset och såg en massa människor, men ingen rörde sig. Det var dockor. Den hängde stora målningar på väggarna och det var damm överallt, det såg övergivet ut. Jag gick runt på första våningen för att hitta en filt att värma mig med innan jag undersökte resten av huset. I en stor spegel ser jag ett ljus närma sig, det är en gammal dam. Hon presenterar sig som Alma  Jansdotter för mig. Hon visar mig runt och jag får känslan av att hon försöker att lura mig, att det här är ett spökhus. Hon visar mig övervåningen där hon bor, där är städat, inget damm. Hon berättar att hon bott här de senaste nittio åren men att hon nu blivit för gammal för att orka städa hela huset. Hon visar mig ett rum där det står en säng. Hon bjuder in mig till att stanna. Sängen ser så inbjudande ut att jag inte kan göra annat. Men jag får ingen värme av täcket, men jag fryser inte längre. Dagen efter så kommer min vän hon har samma sår på sin handled som jag har, hon berättar att hon också fastnat i den där roten men att hon lyckats ta sig loss. Vi stannar med Alma en tid. Det finns inga bekymmer längre, halsbandet bränner inte längre och jag känner att jag hör hemma där. Jag råkar få syn på Almas handled en dag. Hon har samma sår som oss. Vi börjar fråga henne om hur hon hamnade här.
Hon hade varit på flykt från sitt forna liv. Hon visade oss en bok hon hade skrivit där allt fanns med. Hon hade blivit tagen för att vara en häxa, blivit jagad från sin hemby och varit på flykt hela livet. Hon fick kontakt med en spådam som bara hade sagt en sak till henne “etthundrasjuttiotvå”. Hon hade aldrig förstått vad hon menat med det. Vi såg hennes födelseår, 172 år sedan, vi fick kalla kårar, hon lever inte längre, vi måste härifrån. Jag kände efter halsbandet, men jag kände inte mitt eget hjärta, jag var död. Jag visade henne halsbandet och hon gav mig en hjärtlig kram. Hon berättade att hon hade lämnat halsbandet med sin dotter den gången då hon flydde, I halsbandet fanns en kraft som ville tillbaka till sin ägare. En kraft så stor att alla som haft det dragits hit. Vi börjar alla känna en viss oro, Men halt plötsligt så släpper den och jag ser min mor igen..

 

Sen vaknade jag.. Lustig dröm..

Får i mitt timglas

Ibland rinner sanden långsamt, som just nu. Jag kan nästan se tiden gå framför mig. Det är sekunder som dras efter varandra i ett väldigt långsamt tidtåg. Ena sekunden så är jag trött, andra kan jag inte sova, tredje vill jag sova, fjärde har jag ingen lust att sova.. Och så börjar det om igen. Jag funderar på om jag ska lägga mig ändå och börja räkna får, det kanske fungerar?

Fast jag kan inte räkna får. Jag har jättefina vita får, de är hur fluffiga, mysiga och söta som helst! och de kommer på led och de skuttar så som de gör i tecknade filmer. Gräset är grönt med stora fält av färggranna blommor. himlen är blå och det finns ett träd till höger om grinden som de ska hoppa över. Men vad händer?

Dom kan inte hoppa över, de tappar förmågan att skutta som de nyss gjorde så fint. Nu krockar alla med grinden! Det blir ett väldigt blodbad eftersom ben sticker ut, spetsar nästa får och allt blir bara kaos och jag påminns än en gång om varför jag inte ska räkna får..

Hur räknar ni får ?

Jag vann!

Wiho! Jag vann! Det trodde jag aldrig. Det är inte sånt som händer mig så ofta att jag vinner tävlingar och sånt. Fast å andra sidan så brukar jag bara gå runt på stan och hoppas på att någon ska hoppa upp framför mig och säga att jag var den 7123891812 personen som gick förbi torget den här månaden så just därför så vinner jag 45354 miljoner. Men det säger ju sig självt, är man inte med i tävlingen så vinner man inte. Och den där drömmen jag har är helt orealistisk! Jag vet det. Men det är alltid kul att gå och drömma.

Anyways så valde jag denna. Skojskojskoj.Har inte ni alltid drömt om att det ska börja tjuta och blinka lampor när ni går in i en affär och så är man den miljonte kunden och bara därför får handla gratis där i resten av livet?

Man kan ju alltid drömma!

Hoppas på vinst i tävlingen!

Den håller ju på till 24:00 ikväll så var med ni också vettja!

Här är länk till tävlingssidan på Anyas blogg (:

Dag 3 - Mina föräldrar

Mamma och pappa, mor och far. Jag är glad att ni finns båda två.
Mamma heter Susanne och pappa heter Thomas. Ingen av dom är ännu fyllda femtio.

Jag har inget riktigt minne av när vi bodde ihop som en familj. Jag vet att när jag var liten 0-4 år så pendlade pappa mycket till Stockholm för att han jobbade där. Det kan ju vara därför jag inte minns att ni bodde ihop. Det var i Rengsjö. När mamma ville flytta till Bollnäs så ville inte pappa flytta med, eller så kanske han var trött på att pendla, eller så var det av en anledning jag inte har en aning om, jag vet inte. De flyttade isär iallafall. Jag och Frida flyttade med mamma, jag tror inte att det var något snack om saken. Det bara blev så. Pappa flyttade till Stockholm.

så länge jag kan minnas så har mamma alltid varit öppen med allt, man har alltid kunnat prata med henne om problem, killar, blommor och bin och allt. Hon har varit ganska bra sådär. Enda gången jag har känt att jag och mamma har glidit från varandra var när jag precis hade slutat gymnasiet och var arbetslös och mamma inte hade det så bra ställt att hon inte kunde försörja mig. Jag ville egentligen inte flytta men situationen hemma var ohållbar. Så jag flyttade, först till pappa i Stockholm men sen vidare till Spanien. Men efter att ha varit från varandra så är vi tillbaka och det känns skönt. Skönt att jag kan prata med henne om allt.

Pappa flyttade som sagt till Stockholm när jag var fyra/fem år tror jag. Men vi har alltid stått varandra nära. Vi har inte setts överdrivet mycket under åren men eftersom det alltid har varit så så funkar det. Givetvis så skulle jag vilja ha min pappa närmare. Tänk om något skulle hända honom, eller mig.
Han är helt fantastisk på att berätta historier. Han kan hålla låda en hel kväll och alla kippar efter andan. Han är så hysteriskt rolig!

Nu bor han inte i Stockholm längre, nu bor han uppe i Kramfors istället. Om det är så mycket bättre vet jag väl inte men han trivs där och det är väl det som räknas.

Jag älskar er mamma och pappa.

Middag och glögg!

Ikväll blev jag överraskad av min pojkvän med en middag! Väldigt uppskattat! Jag åt mycket goda grillade majskolvar! (:

Sen hem till J och J för lita mys med lussebullar och glögg. Hjortronglögg, smakade väldigt speciellt men det var mycket gott!

Nu ska jag duscha och sen blir det sängen, ska upp tidigt imorgon och åka till skolan. Skoj!

Dag 2–Min första kärlek

Den första personen som jag kan räkna som att jag blev kär i kan vi kalla F. Det hände när jag gick i åttan på högstadiet.

Visst, jag var säkert kär i andra när jag var mindre än så, jag minns att en gång så friade jag till och med till min kusin J när jag var sex/sju år. Sen så var man ju alltid hop med någon när man var mindre, men det var inte samma sak, det var oskyldigt och man var ändå mest kompisar.

Iallafall F. Jo, jag blev nog kär i honom, så kär som man kan bli som okysst, osäker fjortonåring.Han var en hockeykille från bollnäs, det var lite häftigt bara det. Vi höll ihop länge, eller höll ihop jag tror mer att vi båda härdade ut tills det blev outhärdligt. Men det var inte bara dåligt, tvärtom, vi gjorde mycket bra saker. Och kära det var vi nog iallafall i två år. Iallafall jag, sen så blev det nog bara en vana, som var svår att bryta. Under tiden vi var tillsammans så tror jag nog att han var kär i iallafall tre andra tjejer, inte samtidigt då, men det fanns alltid någon annan än mig med i bilden. var det inte E så var det S eller H. Han krossade mitt hjärta varenda gång. Men jag fattade inte det då. Det har jag ju fattat nu i efterhand. Ingen kan någonsin vara tillräcklig för honom. Inte ens efter att vi gjort slut och försökte vara vänner så dög jag. Så jag fick nog och idag har vi ingen vidare kontakt alls. Hejar på varandra om vi skulle mötas på stan. Inget mer.

Det är snarare så att jag känner att jag inte ens behöver det. Jag kan ibland känna att det var lite slöseri med tid den sista halvan av vårt förhållande. Men det är ju ingenting som jag kan ändra nu. Jag får väl snarare se det som en lärdom. Hade jag inte varit där då så hade jag inte varit här idag. Och jag är fantastiskt glad att jag är här idag! (:

Efter min nyfunna storlek finns det en tävling att vinna!

YES!
Jag är ju helt uppe i varv efter allt det här med storlekar på bh:ar och så vidare, det kan väl ingen ha missat? Och se till min stora lycka och förvåning att Anya har en tävling om just detta! Häromdagen så var jag ute på nätet och kollade lite olika underkläder och kom in på evasunderkläder och hittade mycket fint där som jag genast la till i min mentala önskelista. Och nu så har Anya en tävling där man ju faktiskt kan vinna något från just evasunderkläder! Det här är helt fantastiskt
Jag tänker vara med i tävlingen med två bh:ar som jag hittat! (:

Det är denna, för att jag tycker att den är så fantastiskt snygg.

Och denna för att jag har insett att det inte finns någon push-up i min storlek i vanliga affärer.

Wish me luck!

Ojojoj!

Jag var nyss med om en riktigt lustig sak! Jag har länge tänkt att jag har fel storlek på min BH och att jag skulle hitta en underklädesbutik som jag kunde gå till och få hjälp med att hitta en i rätt storlek. Jag har inte velat gå till Lindex eller nån annan av de stora kedjorna för där har de inte riktigt samma service. Så när jag kom till Bollnäs och gick på stan så gick jag förbi Ewes Dammode och då fick jag snilleblixten att jag skulle gå in och fråga om hjälp, jag hade ingen ursäkt till att inte göra det. Så jag gick in och frågade om hjälp och hon bad mig dra ner dragkedjan till jackan och sa direkt att “nej, det där är helt fel för dig” utan att jag hade tagit av mig tröjan!

Jag har så länge jag kan minnas haft 75 B i storlek på mina BH:ar. 75B är nog den allra vanligaste storleken som finns. Nästan alla kan ha den, men det är inte så många som tror att man har den som faktiskt har den. Iallafall. JAg fick prova en BH i 70 E! och tro det eller ej men den satt som en smäck! Haha!

Så imorgon ska jag ner på stan och hitta mig en riktigt snygg BH i min riktiga storlek (: Det ser jag fram mot!