på väg hem

Och jag börjar osökt att tänka på Tomas Ledin, jag antar att jag förknippar honom med reson och sverige på sommaren. Det är bara nio dagar kvar nu tills jag sätter min fot i planet som ska ta mig till sverige och det känns oerhört skönt.
Här nere är allting så intensivt, det är så att man storknar. Och man blir så lätt påverkad av atmosphären här nere att man dras med och gör saker man kanske egentligen inte vill.

Mycket har jag gjort här nere som jag faktiskt vill och är stolt över. Men jag har gjort saker också som jag är mindre stolt över.
Jag borde kanske lägga mig ner och tänka över mina synder ?
Vad vet jag. Eller ska jag kanske ställa mig upp och jubla över de saker som jag faktiskt har uppnått ?
Jag sitter kvar här och ser på hur mina bedrifter skapar kartan som kan tyckas oläslig och väldigt trasslig men som faktiskt är JAG. Kartan över mina bedrifter och mina missöden men som alla formar mig till en levande individ.

När blir man egentligen vuxen ?
Frågar en kvinna med ett barn på fem år och ett till på väg. Hon är fortfarande inte vuxen trots att hon har tio år mer än mig. Då vet jag vad jag har att se fram emot.

mer av mig.

Jag vill visa mera av mig själv, vara säkrare på mig själv. Vem är hon som bor i min kropp just nu, jag vet inet för jag känner henne inte. Är hon någon som jag vill ha i min närhet eller är hon bara en börda ?
Ärlighet varar längst brukar man ju säga, men jag vet inte. För dens skull så behöver man inte säga allt man tänker på eller så. Man måste kunan sålla ut vad som egentligen är viktigt. Jag menar det är ju trots allt det som gör oss till som vi är. De saker vi håller för oss själva.

Jag undrar om du blivit uppäten av ett fruktansvärt odjur

För sådana fall så måste vi nog ringa till räddningspatrullen. Fast ändå kanske inte.
Jag funderar på om jag har blivit uppäten av ett fruktansvärt odjur, det verkar nämligen inte bättre. Jag förstår helt allvarligt inte vad det är som är fel med mig, varför gör jag saker mot mig själv och mot mina nära som sårar ? Det är som om någon har vänt på en hand och vips så kom den dåliga Caroline fram. Som om jag skulel lida ab en light-version av manodepressivitet eller schizofreni. Jag vet inte. Men som det känns just nu så är det verkligen något som jag borde söka hjälp för. Det är nämligen inte jag.

Visst har jag vart tystlåten förut men det är ingenting mot för vad jag är nu. Och blandar jag in alkohol i bilden så blir det bara katastrof för då kan jag varken sluta snacka eller sluta göra saker som jag egentligen inte alls vill. Finns det någon hjälp för detta ? Visst kan jag sluta dricka alkohol, inga problem men jag måste på något sätt lära mig att öppna upp mera av mig själv. Att inte stänga inne med ord och känslor. Men hur gör man det ?