Mina frågor

Alla har så många frågor om vad, vem, hur, varför, när, vilka.. Men vem, har svaren ?

Man kan ändå inte svara för någon annan än sig själv och när man ställer en fråga är det bäst att försöka hitta svaret annars ger inte frågan någonting. Den studsar ut som ett eko i en dal och försvinner tillslut och ditt huvud fylls med en massa tankar och frågor. Men försök för guds skull inte för mycket.

Det finns några citat som passar in så bra på så många. På alla skulle jag vilja påstå. Citat som har fastnat i mitt huvud och som jag bär med mig och som jag ger utrymme i mina egna tankar.
Som har följt mig sen gymnasiet. Hjalmar Söderberg visste nog hur rätt han skulle ha när han skrev Doktor glas, de som inte läst den borde göra det.

"Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill ingiva människorna någon slags känsla.
Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst"

Och det citat som jag har gett flest tankar.

"Liv, jag förstår dig inte. Men jag säger inte att det är ditt fel. Jag håller det för mera troligt att jag är en vanartig son än att du är en ovärdig mor.

Och det har till sist börjat gå upp för mig som en aning: det är kanske icke meningen att man skall förstå livet. Allt detta raseri att förklara och förstå, all denna sanningsjakt är kanske en avväg. Vi välsigna solen, därför att vi leva just på det avstånd ifrån den som är oss nyttigt. Några millioner mil närmare eller längre bort, och vi skulle förbrinna eller förfrysa. Om det nu vore med sanningen som med solen?

Den gamla finska myten säger: den som ser guds ansikte måste dö.
Och Ödipus. Han löste sfinxens gåta och blev den eländigaste bland människor.
Icke gissa gåtor! Icke fråga! Icke tänka!
Tanken är en syra som fräter. Du tänker i början, att den blott skall fräta på det som är murket och sjukt och som skall bort. Men tanken tänker inte så: den fräter blint. Den börjar med det rov som du helst och gladast kastar åt honom, men du skall inte tro att det mättar honom. Han slutar inte förrän han gnagt sönder det sista du har kärt.
Jag borde kanske inte ha tänkt så mycket; jag borde hellre ha fortsatt mina studier. "Vetenskaperna äro nyttiga därigenom att de hindra människan från att tänka." Det är en vetenskapsman, som har sagt det. Jag borde kanske också ha levat livet, som det heter, eller "levat lusen", som det också heter. Jag borde ha åkt på skidor och sparkat fotboll och levat friskt och muntert med kvinnor och vänner. Jag borde ha gift mig och satt barn i världen: borde ha gjort mig plikter. Sådant blir hållhakar och stöd. Det är kanske också dumt, att jag inte har kastat mig i politiken och uppträtt på valmöten. Också fosterlandet har krav på oss. nå, det kan jag kanske hinna med ännu...
Första budet: du skall icke förstå för mycket.
Men den som förstår det budet, han - har redan förstått för mycket.
Jag yrar, det går i cirkel för mig.
Från mörker till mörker."

Det är så rätt och så korrekt att jag blir mörkrädd.
Den som har förståt det första budet har redan förstått för mycket.
Så vad gör vi med alla dessa frågor som vi bär på ?
Vi söker ett svar som passar oss och blir nöjde med det för om vi inte skulle nöja oss så kommer vi att gå runt och vara missnöjda och förvirrade. Förvirrad är ett starkt ord men det är så som jag känner iallafall.

Min slutsats är väl egentligen att hitta det svar som passar in på ditt liv och på frågan du ställde. Man behöver inte ha så höga krav på svaren man hittar, det kan vara så enkelt som att ett plus ett är två. Man behöver inte alltid leta det mest komplexa svaret bara för att frågan är svår.