När blev vi rädda för det vi önskar mest ?

24 September 2008 11:11

Jag tänkte på en sak igår när jag åkte buss hem från jobbet. Det hela började när jag skulle hoppa på bussen då jag insåg att jag gick förbi alla de bra platserna i bussen för att det satt folk där, jag gick och letade en plats där jag fick sitta ifred. alltså, där det inte satt någon bredvid. Jag fick gå nästan längst bak i bussen där det nästan alltid sitter ett gäng svettiga fordonskillar med keps som snusar (OBS!!! fördom. förlåt mina fördommar). Iallafall, jag hittade min plats där längst bak där det inte satt någon redan. Men eftersom det var så många som hoppade på bussen så blev det ju naturligtvis så att jag fick sitta bredvid någon ändå. Iallafall. Det var sen det hände, det som fick mig att reagera. Så fort det hade gått av tillräckligt mång så att det blev två säten lediga (bredvid varandra) så började folk byta plats!. Allt för att slippa sitta bredvid den människan som du inte känner men som du ändå delar buss med varje dag. Allt för att få den ljuvliga ensamheten.

Då tänkte jag på det. Jag kan ju ioförsej bara utgå från mig själv men jag tror inte att jag är ensam om detta. Jag söker ju hela tiden efter närhet, efter trygghet. Det är väl det samhälleet och livet går ut på att man ska bygga upp en tvåsamhet. ensamhet är väl ingenting som de flesta strävar efter ? Ändå så byter man plats på bussen så fort det blir en ledig. Verkligen så gör man allt för atts lippa sitta bredvid någon. Man slipper ignorera den människan.

När ska vi säga hej till grannen på bussen ? när ska vi egentligen sluta leta efter en ensam plats att sitta på när vi ändå åker samma buss ? Jag vet inte. Men jag vet att jag kommer inte vara den som börjar och jag kommer fortfarande inte att vilja sitta bredvid någon. Detta trots att allt jag vill ha är närhet och någon att dela något med.

när stöptes vi i dessa formar och när ska vi bryta mönstret ?
Jag kan med hundra procent säkerhet säga att jag kommer inte att göra det idag. och jag veta tt det är just det beteende som gör oss till detta monster av ensamhet som inte kan göra annat än just det....

LÄNGTA