Caroline

Jag vet inte vad det är riktigt med mig.

Helgen har knappt börjat och jag känner att min söndagsångest redan kommer krypandes, det är något seriöst fel på mig.. Eller är omständigheterna bara så att man blir lite nere? Jag har inte haft världens bästa månad på jobbet, jag har haft en riktigt kass månad, det får ABSOLUT INTE bli samma sak nästa månad, då vet jag inte vad jag tar mig till.. Det har vart ganska mycket dock, det har varit mycket lägenhetsletande, planerande, flyttande, och städande. Men mitt i allt detta så har jag ändå haft A, det har vart skönt. Det har varit min tillflyktsort nu.

Det känns faktiskt jobbigt att kunna umgås mycket en vecka och nästa är det ingenting. Alltså, jag förstår att det kan bli så. Men det är ändå väldigt frustrerande. Att jag inte får vara nära dig, att inte få ta på dig, känna din värme, se in i dina ögon, ligga bredvid dig, dra fingrarna genom ditt hår, att ta del av det som bekymrar dig, att få vara en del av ditt liv, allt det jag kan göra när det har varit bara du och jag .. Jag förstår varför det är såhär, det är inte det men det känns tungt ibland..