Livets vägar

Hemma i min lägenhet är det ett enda stort kaos...
Det här med att flytta, jag vet inte. Det känns som om jag borde vara proffs på det eftersom jag i snitt flyttat en gång per år sen jag föddes. Jag är så fruktansvärt trött på att flytta, att aldrig få riktig ro att inte kunna sätta sig i soffan och känna att "här bor jag, det här är mitt hem"
Just nu känner jag mig hemlös, rolös.
Ibland finns det stunder när jag känner mig liten igen, liten och hjälplös. Jag vill inte känna mig liten och hjälplös, jag vet inte varför det blir så.. Jag menar, jag är en vuxen människa som tar egna beslut och som faktiskt får göra vad jag vill. Jag bestämmer över mitt eget liv. Men den väg jag vill gå försvinner ibland från under mina fötter och jag hamnar på ett sidospår, en liten stig och så går jag vilse. Det är då man inte kan vända och gå tillbaka, spåren har sopats bort utan man kan bara gå framåt och hoppas att man hittar ut till vägen igen så att man kan fortsätta sin vandring i livet.
MEd detta säger jag inte att alla villovägar är dåliga, det finns många bra sådana men de bra kan man oftast kombinera med livets väg, den går alldeles bredvid. Man kan gå med ena foten på min vöäg och den andra foten på vägen bredvid.

Det största i livet är ändå enligt mig när två vägar korsas och när man möter en annan människa, en människa som är på väg åt samma håll. Det är ändå det som gör livet värt att leva, de vänner man möter och som faktiskt gör vägen lättare att gå. För så är det att ju fler man har att gå med desto intressantare är vägen att gå på.