mina tankar efter tolv en fredagkväll..

Ligger här i soffan och funderar på vad jag ska göra. Det känns meningslöst att titta på en film för jag är alldeles för okoncentrerad för att hålla ut så länge. Det känns meningslöst att gå och lägga sig för jag vet att jag inte kommer att somna, jag kommer bara att ligga och tänka på allting som hänt och inte hänt de senaste dagarna. Jag vill heller inte gå ut för ute är det kallt och mörkt. I och för sig, om man ser på det så så är det samma sak som att stanna inne. För det är kallt och mörkt i mig med. Så jag börjar fundera, hur blev det såhär, hur kom vi till den här punkten?

Jag vet mycket väl hur vi kom hit. Mycket väl. Och det sjuka är att jag har varit helt medveten om det från starten att risken fanns att det skulle bli just såhär. Men den risken var jag villig att ta. Och se nu var jag är, Jag sitter hemma och gör ingenting, vill inte göra någonting och kommer inte att göra någonting. Det enda jag vill är att ha dig här, vad som helst. Men jag vet att det är något som inte kommer att hända. Jag vet det för jag har själv sagt det.

MEN, jag kommer aldrig att ångra något av de beslut som fört mig hit där jag sitter idag.. Visst låter det konstigt... Men den tiden som jag har fått med dig har varit helt fantastisk! Det finns ingenting som jag ångrar, verkligen ingenting. Och det att jag vet att du är så bra. Du lockar fram mina bra sidor, du får mig att känns mig vacker, du får mig att känna mig omtyckt, fri, och underbar. Men även solen har sina fläckar som man brukar säga.

Jag har för vana att tänka sönder precis allting ”varför ringer han inte, har jag gjort något fel, tycker han att jag är ful...” osv. Det är en av mina stora förmågor att förstöra bra saker. Det är mycket mörker, kyla och grått.. men jag jobbar på det. Jag jobbar på det varje dag.

Samtidigt som jag sitter här så känner jag paniken växa. Jag känner att den växer och växer och snart så är det ett enda svart hål i mig. Ett hål som behöver fyllas, ett tomt rum som behöver ljus, värme, tapeter, möbler. En insida som behöver värme och omtanke. Omtanke och kärlek. Varför ska det vara så svårt att bibehålla just dom två?

Jag vill bara gå och lägga mig och dra täcket över huvudet och låtsas att jag är någon annanstans. Men jag vet att det inte hjälper. Det gör dock inte saken värre heller.. Men jag vet inte. Jag vet ingenting längre.