domare

Jag kan vara ganska dömande har jag kommit på. Eller väldigt dömande kanske man ska säga.
Jag har ganska lätt att bestämma mig innan för att jag inte ska gilla någon. En sida hos mig själv som jag inte är jättestolt över men som ändå finns där.
En grej hos mig själv som jag ändå vill ha kvar. Konstigt att jag tänker så. Men på något sätt så tror jag ändå att man känner på sig hur en människa är, om man passar ihop. Jag tror att man undermedvetet redan vet om man skulle passa ihop eller inte.
Visst kan man bli överraskad av någon.. Jag säger inet alltid att det funkar.

Men jag ser mitt snabba dömande som ett slags skydd för mig själv. För att ingen som inte ska vara i min sfär ska ta sig in och skada mig.

Jag tror att det är så att utan att behöva prata med en människa så kan du säga om det ärt någon du vill ha i ditt liv eller inte.
Det här med att man ska ge alla en chans vet jag inte om jag gillar.
Om jag märker att det är en människa, vi kan säga att vi har gått i skolan med varandra. Vi har inte pratat något med varandra så vi känner inte varandra. Vi har sagt hej. På något sätt så känner jag av om vi skulle passa ihop eller inte. Varför ska jag då ge henne eller honom en chans?
En chans till vad..?
Att komma mig nära..?
Nejtack.