Hon säger att hon redan sett Spanien

Det verkar som om du och jag aldrig får vara på samma ställe min kära vän och syster.
När du är glad så är jag ledsen och när jag är glad så är du ledsen. Jag undrar var finns logiken i detta?

Att det aldrig ska ta sliut liksom. Men det är väl det som är livet. En ständig kamp om överlevnad där endast de starkaste finns kvar i slutet. När man kämpat, slagits, spillt både blod och tårar vad får man då? Är det då man får allt det man alltid kämpat för? Kärlek, Vänskap, Lugn, Ro, Trygghet..?

Ibland så kan jag fråga mig hur mycket det egentligen är värt. Svaret jag kommer fram till blir aldrig annorlunda. Det är värt det. Det är värt varenda kraft man har att kämpa med.
Varför är det svårare för vissa?
Varför ska en en del människor få kämpa tills de inte orkar mer? Varför får en del människor aldrig någon lugn och ro? Aldrig någon trygghet. Någon som säger: "jag älskar dig".
Det är så lätt att man hamnar i en ond cirkel tror jag. Jag vet att jag har lätt för det själv. Att inte se dom ljusglimtar man har runt omkring sig när det händer något. För när det blir sådär svart så att man inte ser ens det starkaste ljus så orkar man inte ha ögonen öppna längre. Då spelar det ingen roll vad som händer runtomkring..
Är man tillräckligt stark själv då för att ta de sista krafterna man har till att öppna ögonen har man tur. Har man någon som hjälper en upp på fötter igen har man ännu mer tur. Det tråkiga är att det inte är så många som har sån tur att man har någon runt sig som ser det innan det är försent..
Jag hoppas att jag kan se om det händer någon av mina nära något innan det är försent.. Innan det blir sådär kolsvart...