Om hur vackert livet egentligen är.

Jag vill börja detta inlägg med att säga att jag tänker på er alla. Jag vet att det inte är lätt. Att förlora

en syster, vän, dotter, kärlek, att förlora någon som man älskar. Jag vet hur det känns att gå genom den sorgen. Det är det absolut värsta som man kan behöva göra. Att försöka förstå att en person som man har stått så nära, en person som man har levt med hela sitt liv inte kommer att finnas till på jorden. Bara en sån vardaglig sak som att inte kunna ringa till henne, inte kunna umgås, prata eller ens se henne på stan.. Jag saknar ord för hur ont det verkligen gör, när man inte kan förstå hur man någonsin ska kunna komma på fötter igen, att försöka se längre än igår.

Det är ett hål i hjärtat som faktiskt inte går att fylla helt. Man kan alltid laga det men det kommer i grund och botten alltid att vara trasigt. Givetvis så hanterar alla en sånhär sak olika. En del kommer aldrig ur sorgen och fastnar i en ond spiral där man inte ens vill försöka laga det hål man har i hjärtat medan en del bearbetar sorgen och bär den med sig som en av livets alla prövningar, erfarenheter och som kommer ur själva sörjandet men som givetvis aldrig glömmer personen i fråga men som ändå lagar hålet man har, fyller det med den kärlek man har gett och fått av personen i fråga.

Jag själv förlorade min allra bästa vän och syster Lotta för många år sedan och jag vet att det tog mig lång tid innan jag kunde tänka på henne utan att börja gråta, innan jag förstod att jag faktiskt aldrig kommer att kunna höra hennes röst igen, jag kommer aldrig få se hur hon hade sett ut idag, hur hon hade utvecklats som människa. Än idag så kan jag få för mig att hon bara har flyttat. Att jag kan lyfta telefonen och ringa henne. Men jag inser alltid att jag har inte hennes nummer. Men jag lever inte i sorg idag, jag har lagat hålet i mitt hjärta med minnen om hur hon var och alla de fantastiska saker som var med henne. Mitt hjärta kommer aldrig att bli helt men det är iallafall lagat med och av det bästa man kan använda sig av, minnen, fantastiska minnen av Lotta.

Och jag hoppas verkligen att alla som har förlorat någon nära, en syster, vän, mamma, pappa, så småningom kommer över själva sorgen och lagar hjärtat med alla minnen man har och kan komma vidare i sitt eget liv med hjälp av det. Jag brukar tänka att jag är glad att hon fick berika mitt liv, att jag fick berika hennes liv den korta stunden hon var här och det kommer jag alltid att skatta högt och att vara lycklig för.

En av de saker som sker när någon går bort, ung som gammal är att jag tror att man vaknar upp, inser att vi måste ta vara på varandra och oss själva och framförallt att inte glömma bort att leva. För livet är fantastiskt!

Och sanningen är att vi lever bara en gång och vi vet aldrig när det tar slut.

Mina tankar går till Matilda, hela familjen och alla andra som har förlorat någon någon gång.

Kämpa, för livet är värt att leva.