Att ha ett förhållande med alla man träffar..

Det är så lustigt när man träffar en bekant på ett ställe där man inte kan ta sig någonstans. Eller lustigt och lustigt.. Det är inte som när man hejar på någon på stan i förbifarten. Ganska ofta hinner man då slänga med ett "hur är det med dig?" Och sen så vandrar man åt olika håll. Så blir det ju givetvis inte alla gånger, det händer ju att man faktiskt vill stanna och prata, höra lite mer ingående hur det är och vad man sysslar med och så vidare. Men oftast så blir det bara ett "hej, hur är det".

Iallafall, tillbaka till det ursprungliga fenomenet. Att träffa någon på en instängd plats. T.ex. ett tåg. Det blir alltid litekrystat, även om jag tycker att det oftast är jättetrevligt. Jag känner att när jag är oberedd på att träffa en människa så blir jag så lustigt asocial, det är inget jag gör med flit men det är som om att det är något i mig som måste krypa tillbaka in innanför min yttre fasad och gömma sig därinne, som ett slags skydd.
Jag undrar om det är för att jag känner mig stressad så fort det blir tyst, för det blir jag. Jag tycker att det är obehgligt när man pratar i telefon med något och så helt plötsligt blir det tyst. Det är som om alla orden tar slut och man inte har något mer att säga varandra. Då får jag känslan av att man tar död på förhållandet (med förhållande menar jag nödvändigtvis inte ett kärleksförhållande utan även vänskap och alla andra sorters förhållanden man kan ha med andra människor). Man har pratat slut på saker att prata om. Jag undrar om det är därför som jag är så försiktig med att skapa förhållanden med folk i från första början?
Att jag distanserar mig för att slippa bryta ett
Nu gled jag lite off topic..

Det som fick mig att tänka på allt det här var att jag åkte tåg till gävle som vanligt imorse och träffade där på M. Jag och M är bekanta skulle jag väl påstå, vi har ett bekant-förhållande, känner varandra genom en annan person. Ett sånt förhållande där man kan ha en kortare trevlig konversation om hur man mår och vad man gör, var man är på väg just nu och varför, kanske kan slänga in ett "hade du trevligt sist vi träffades ute?"
Jag tycker att det är trevligt, tro inget annat. Även om det känns lite lustigt att ha den korta konversationen och sen sitta en meter från varandar och inte prata mer. Det är ett lustigt fenomen., men trevligt.