Jag vet vad det är..

Jag glömde bort Lottas födelsedag.

Hur kan man göra en sån sak?

Jag vet inte ens riktigt hur många år sedan det hände. Mamma klippte ut alla artiklar och allt som stod om det som hände i tidningarna. Jag har dem i en mapp hemma. Inte ens de har jag orkat kolla genom eller läst. Jag har inte orkat ta itu med det. Att sitta och läsa om att min allra, allra bästa, finaste vän blev mördad. Det finns inte. Det är som om någon har hittat på allting. Jag var på hennes begravning men det känns inte som om hon ligger i marken. Det känns som om hon är en vän som flyttat långt långt borta och som jag inte hör av så ofta. Inte så att vi glidit från varandra, vi står fortfarande varandra nära. Men det är overkligt att hon ligger nedbäddad i jorden.

Att jag kan sitta på gräset och veta att hon ligger nedanför. Ibland så känner jag så starkt för att åka dit och gräva upp henne.. ibland så får jag för mig att hon blev levande begravd. För det var ju det hon var i allra högsta grad.. Levande.

Jag kommer aldrig att sakna ord för hur bra du var Lotta, för vilken bra människa du var.

Jag vet inte om jag måste utsätta mig själv för att faktiskt läsa allt som skrevs om henne för att förstå hur och varför det hände. Jag minns inte ens namnet på han som gjorde det. Jag var elva eller tolv när det hände tror jag. Jag vet vad som hände men jag har fortfarande inte förstått det.

Imorse var ingen bra morgon. allt utom mitt dåliga humör var bortblåst..

Det är bättre nu fast jag känner mig less. Less på allting och på ingenting. Jag vet inte varför.

Kan vara mörkret, kylan, vintern, pms.. Det kan vara vad som helst känns det som.

Men det är väl så, man kan inte ALLTID vara den som är glad.

Jag har en konstig sak för mig, en sak som jag inte kan sluta med, en sak som inte är riktigt normal. Det spelar ingen roll vad jag känner eller vad jag hör eller vad jag säger. Jag ler alltid. jag ler när jag är arg, jag ler när jag är ledsen, när jag är glad och förvirrad. Det är inte normalt och jag vet inta varför jag gör det. Ibland känns det som att det blir ett skydd, det skyddar mig från det jag hör och det jag känner. Det skyddar mig från att visa mina känslor. Men det hjälper egentligen inte. Inte ett dugg.

Vem tror på mig när jag säger att jag är ledsen med ett leende på läpparna?

Take control of the atmosphere

Take me far away from here

There is no better loss than to lose myself in you

In a parachute to glide, I am captive in your sky

Surrender has somehow become so beautiful

Take control of the atmosphere

Take control of the atmosphere

You can take my world you can fill the air

Take control, take control

It's such a beautiful surrender

It's such a beautiful surrender

It's such a beautiful surrender

It's such a beautiful surrender

Move me up through the darkest clouds

Till I've lost in the sun every shadow of doubt

There is no better find than to find myself with you

In a fog you are all I see

I'm inviting you closer with each time I breathe

Surrender has somehow become so beautiful

Take control of the atmosphere

Take control of the atmosphere

There is no reason I should breathe unless you're in the air

Take control

Its such a beautiful surrender

Its such a beautiful surrender

And I'm calling out

would you take control

And I'm calling out

Jag blev ledsen över en sak igår.

några funderingar i morgonstund

Igår så hade jag date med herr disk, det var ingen vidare trevlig date men den var nödvändig.. Smart var jag som diskade innan jag lagade mat, så nu är det disk IGEN! Jag fattar inte!
En annan sak som jag funderar över är varför i hela fridens namn jag är så morgontrött.. Innan jul så var det inte såhär hysteriskt men nu så snoozar jag minst en timme. det är helt sjukt.
Jag börjar fundera på om det kan vara för att jag inte tränar nu. Anywho så tänker jag låtsas att det är därför så att jag har en väldigt bra anledning till att börja igen!

Även att jag igår beställde en tvättmaskin! Det känns riktigt bram dumt bara att jag inte får den förrän i nästa månad eftersom de inte lägger beställningen förrän jag betalat och just nu känns det inte så jätteaktuellt att lägga ut dom pengarna. Men dock! En tvättmaskin skall installeras och det innebär att jag slipper släpa min privata smutstvätt ner för alla trappor, ut på gården in i nästa hus och ner för de trapporna ungefär tolv/tretton gånger. För det känns lite väl intimt att möta sina grannar med en massa smutstvätt. Är jag den enda som känner så?

En annan sak som slog mig nyss var när jag såg att nån har bildat en grupp på fb som heter "vi som tycker att Y ska få snusa för D" eller någoot liknande. Varför ska man hålla på att bestämma över andra? Jag menar en sån enkel sak som det. Vill han snusa så bör han väl få göra det eller?
För det är väl ändå så trots allt att den som bestämmer över mitt liv är jag och den som bestämmer över ditt liv är du?
Om vi tar det exemplet med Y, visst förstår jag att hon kanske inte vill att han ska göra det men att tvinga någon verkar väldigt orättvist. För det slutgiltiga ordet har väl ändå han?
Ingen kan tvinga mig att börja med något eller sluta med något.
Eller är det så att bara för att man är i ett förhållande så är man två om att bestämma sådana saker?

tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen....

Efter att ha snoozat över en timme idag så sitter jag äntligen på jobbet.. eller äntligen och äntligen, ibland så känns det mer som ett nödvändigt ont.. Varför ska det bli så med mig jämt?
Att jag tröttnar så fort på det jag jobbar med.. Är det för att jag gör något som jag egentligen inte vill ? Förmodligen...
But I can't help to wonder.. kommer det att vara samma sak när jag är färdigutbildad Optiker?
Tänk om jag kommer på när jag jobbat ett år som optiker att nej fan, det här vill jag inte göra.. Det är en av mina stora farhågor, tänk om jag aldrig kommer att nöja mig?
Kan det vara så helt enkelt att jag är en orolig själ som inte kommer till ro..
Tänk om jag alltid kommer att känna såhär? Är jag inte gjord för att arbeta? Vad ska jag göra då?

kudos on the nice pooper

Just nu borde jag egentligen diska, men det struntar jag i ty jag äro för hungrig för att göra det. Istället så väntar jag på att äggen som jag kokar blir klara. Jag börjar bli lite hungrig nu då jag inte ätit något idag. Nej, detta beror inte på någon konstig diet eller att jag inte har råd, det beror ENDAST på att mitt bankomatkort inte fungerar så jag kan varken ta ut pengar eller handla med det, det suger. Därför har mitt skafferi sakta men säkert minskat och jag är inne på det allra sista nu, alltså ägg, inte ens en macka till.. suck.

Har vart en kortkort sväng på stan och gjort lite ärenden, lyckades träffa på Peter som var snäll och körde mig hem så jag skulle slippa frysa ihjäl :) Och nu efter jag har ätit så ska jag hem till A och hälsa på. Jag är nervös, dumt att vara men ändock så är jag det. Hur botar man det?

Då jag tänker tvinga min syster att ta ut pengar till mig så tänker jag ta mig till en affär med mycket gott och shoppa järnet sen bara vara hemma och mysa ikväll (:

Ja, det känns bra det här

Det gör det faktiskt. Jag blir mer och mer positivt inställd till hela grejen med Sthlm (:
Har inte bestämt mig för var jag ska läsa basåret dock..
Jag är kluven mellan Gävle, Uppsala och Stockholm men än finns det tid till att tänka över det.

här kommer lyckan för en hund som jag.

jag har funderat på om jag ska summera mitt år till ett inlägg här, men just nu så orkar jag inte. Det får bli någon annan gång helt enkelt.

Jag har funderat lite över hela situationen. Att jag ska plugga och allt. Från början så tänkte jag att jag skulle plugga i Kalmar för att jaghar vänner där och för att det är en mysig stad. Men sen så började jag fundera på om jag inte ska plugga i Stockholm, för att jag har vänner i Uppsala med. Men sen så återgick jag till Kalmar. Men nu när jag tänker efter så spelar det ingen roll var jag pluggar. Linjerna är lika bra.

Jag har ändå bestämt mig för att försöka komma in i Stockholm. och ju mer jag tänker på det desto bättre känns det. Då har jag nära till det mesta. Jag har tre timmar till Bollnäs och ungefär lika långt ner till Kalmar. Visst, jag har känt förut att jag inte velat bo i Stockholm för att pappa bott där och det har varit strul för det mesta.. men vem säger att det ska bli så den här gången?

Den här gången så kanske vi kommer överens Stockholm och jag..

Det får vi se :)