Caroline

Imorse var ingen bra morgon. allt utom mitt dåliga humör var bortblåst..

Det är bättre nu fast jag känner mig less. Less på allting och på ingenting. Jag vet inte varför.

Kan vara mörkret, kylan, vintern, pms.. Det kan vara vad som helst känns det som.

Men det är väl så, man kan inte ALLTID vara den som är glad.

Jag har en konstig sak för mig, en sak som jag inte kan sluta med, en sak som inte är riktigt normal. Det spelar ingen roll vad jag känner eller vad jag hör eller vad jag säger. Jag ler alltid. jag ler när jag är arg, jag ler när jag är ledsen, när jag är glad och förvirrad. Det är inte normalt och jag vet inta varför jag gör det. Ibland känns det som att det blir ett skydd, det skyddar mig från det jag hör och det jag känner. Det skyddar mig från att visa mina känslor. Men det hjälper egentligen inte. Inte ett dugg.

Vem tror på mig när jag säger att jag är ledsen med ett leende på läpparna?