Att må bra vs. Att må dåligt..

Det är ofta är det är såhär mörkt ute som man har tid att tänka. Undrar vad det beror på?
Är det för att det är så mörkt ute att man inte har så mycket att titta på, man ser inte riktigt vad som händer så att man vandrar iväg i tankar istället?

Man får tid till att rannsaka sig själv och se sina brister men även allt som är bra. Jag antar att det är lättare att glida in på på det som är dåligt. Det är så lätt att beskriva dåliga saker. Dom är mindre bra, kassa, usla, man mår så dåligt, varför kan inte jag få, som hon där, som han, jag vill ha det så, jag är besviken, jag gråter, man blir nedstämd och ledsen. Allt är bara grått, allt.
När man har kommit in på det spåret blir det ingen lätt match att byta ut det mot att se det man har som är bra. Jag trivs med mig själv, jag mår bra, jag har dig, jag är lycklig, jag är kär, jag vill inte vara någon annan, jag har det bra med allt som är mitt, allt är inte grått, det finns färger överallt som man kollar. Det gäller bara att skrapa lite på ytan så blir det så mycket lättare att se.

Men jag tror att vi har en benägenhet till att må dåligt. Att det är då vi mår som bäst, när vi får ifrågasätta varför allt är som det är. Och jag tror att alla kanske behöver någonting man kan ifrågasätta med sig själv, sitt liv för att kunna uppskatta det man har som är bra, fint och vackert. För den som bara är helt igenom lycklig kan inte se sin egen lycka. Ser allt som är bra som dåligt och blir kanske olyckligare än du och jag.  Det gäller bara att inte gå ner sig och tycka att allt är skit. Vi får inte låta oss luras av våra egna tankar, för det är bara dom som fräter. Det är ingenting annat. Bara tankar som fräter som syra på det vi har kärt.