Som en klar himmel bakom tunga, blöta, svarta åskmoln

Det finns en del saker som kommer som helt oväntade. Som en blixt från klarblå himmel. Eller i det här fallet kanske som en skymt av den klarblå himlen med en solglimt mellan alla tunga svarta moln, regn och blixtar. Ibland är allt som behövs från dom man älskar att dom bara finns där. Att dom får mig att känna mig älskad och att jag vet att vad som än händer så kommer dom att finnas där för att plocka upp spillrorna av det som var jag. Det behövs inga ord för det. Ibland kan det bästa som finns när man är ledsen att någon finns bredvid, ligger bredvid och bara andas. Bara så att jag vet att allting kommer att bli bra. Det vet jag ju, men det är skönt att veta att du ligger där. I mörkret med mig. Då vet jag att jag klarar mig. Jag vet att ni finns där för att stötta mig och för det älskar jag er.

Medan det tysta, försäkrande finns hos dom jag känner och de som är mig nära är det näst bästa att höra saker som man redan vet, få det bekräftat från någon som är helt oberoende. Från någon som inte vet att jag behöver höra det. Det är som att få ett “ja, men självklart. Nu när jag tänker på det, det passar ju dig perfekt” om att jag ska bli Optiker från en bekant, som man normalt inte pratar med men, som man stöter på på tåget till skolan av en slump. Eller att få höra från min mattelärare som inte vet något om mina svårigheter i matte (eftersom jag bara haft henne en halv lektion) men som ändå, helt ovetande om det, sträcker ut en hand när jag håller på att drunkna genom att säga till hela klassen “jag vet att det är svårt, men om ni bara ger er tusan på det och frågar mig om all den hjälp ni behöver så hjälps vi åt att klara oss genom detta” och genom det kastar ut en livboj till mig precis innan jag hamnar under vattenytan. Det kändes som om hon pratade direkt till mig.

Det är konstigt att ibland är allt man behöver tysta ord från dom man älskar men uttalade ord från en främling för att komma på fötter igen. Det räcker oftast med att plocka fram det där minnet från den gången då något så oväntat som att höra något positivt från någon utanför min trygghetskrets för att få några extra sekunder ovanför vattenytan.

Till er jag älskar, sluta aldrig stötta mig när jag behöver det. Jag återgäldar tjänsten närhelst ni behöver det.
Till er jag inte känner riktigt eller inte känner alls. Fortsätt att hålla uppe min tro på att vi människor kan fylla varandra med tro och hopp så lovar jag att försöka betala tillbaka det genom att själv vara den bekanta, främlingen som sa eller gjorde något som ni kan minnas tillbaka till och få några extra andetag ovanför vattenytan och kanske hitta orken till att simma iland.

Jag har det gråa regnvädret att tacka för den här solglimten, mellan molnen, jag nyss skrivit ned.